Här sitter jag på ett tåg
en resenär bland andra
på väg mot skilda mål
världen är stor
men ändå samma
bredvid mig sitter en som vet
hur hårt en dom kan slå
och hur skönt det känns
när broar bränns
som gör en fri
det man flydde från
Ja, här sitter jag på ett tåg
med plats invid ett fönster
en pastoral idyll
ständigt förklädd i nya mönster
far förbi därutanför
med folk i stängda hus
och vår ensamhet
är en vän vi vet
vi aldrig helt blir fria från
Vägen är lång, så lång
från evighet till evighet
vi stannar till gång på gång
och undrar ängsligt var vi är
vägen är lång, så lång
svaret röjer en hemlighet
där på en tom perrong
står någon kvar
som långsamt har
insett vidden av ett farväl
Här sitter jag på ett tåg
– ett fullblod stöpt i silver
mellan oss ombord
finns mer som förenar än skiljer
där en vän som brann en gång
men dog för pliktens skull
och i ett ögas glans
gror ett hopp, en chans
en mening värd att leva för
Vägen är lång…