En front tornar upp sig
det är dags att ge sig av
vi skakar våra filtar
och packar korgen
med de rester som finns kvar
av den kärlek vi gav
tonen är en annan nu
och vi märker båda två
hur värmen byts mot kyla
och hur kylan likfärgar läpparna blå
som kysstes röda igår
Jag kan aldrig förlora dig
även om du går
för jag har varit med om dig
det är sådant som sätter spår
men hur vi än försöker
blir det aldrig som förut
för djupt under askan
har glöden brunnit ut
Vi sätter oss i bilen
och hör smattret mot dess tak
vi rusar fram på vattendränkta vägar
som två nödställda på öppet hav
i en dröm som gått i kvav
vi gömmer oss bland radiohits
och kör mot ingenstans
för ingen av oss minns längre vart
eller varför vi strävar tillsammans
i detta väglösa land
Jag kan aldrig…
Med dig försvinner något av mig
med mig försvinner något av dig
som aldrig riktigt kan växa ut igen
världen ska snurra som förut
träden knoppas och slå ut
och våra hjärtan får
lära sig att slå igen
Jag kan aldrig…